The Dream - en fyrabarnsmammas liv och lustar

Jag har huvudvärk. Igen.
Men gaaaahhh, så irriterande.

Numera är det iofs rätt sällan jag har ont i huvudet men där
i vintras var Treo Koffein min allra bästa vän.
Daniel tyckte att jag skulle gå till en läkare då jag hade
huvudvärk så ofta....
-Men näe! Är du knäpp, tyckte jag. Det kan man ju inte göra.
Vem går till läkare för lite ont i huvudet liksom?!
Jag kan absolut förstå dem med migrän och liknande, men 
i min situation just då, förstå vad läkaren skulle ha idiot-
förklarat mig!
"Jaha, så du har fyra barn hemma, varav två stycken är
under två och den minsta knappt sover om natten och
skriker på dagen, din sambo jobbar som en tok och sen har
de större barnen träningar och läxor... och så lite vanligt
hushållsarbete på det.
Äter du ordentligt? Nähä! Får du någon sammanhängande
sömn? Nähä!"

Ja j*klar vad klurigt!;P
Jag hade kunnat diagnosticera mig själv. Men vad hade det
hjälpt? Kan man sjukskriva sig från sitt eget liv??
En vecka kanske, eller två.  

För övrigt så tror jag killar (eller kanske män) i allmänhet
är mycket mesigare än tjejjer/kvinnor när det kommer till 
att vara sjuka och uppsöka läkare... 
Eller så är jag bara fördomsfull?!?

Daniel håller iaf på att driva mig till vansinne då han är sjuk.
Tack och lov så är han det väldigt sällan, men när han väl 
är det så är det väldigt, väääldigt synd om honom och han
tror dessutom alltid att han har något mycket värre än en
vanlig förkylning.
Ungefär som när han först började springa för x antal år 
sedan och på fullaste allvar trodde att han hade astma då
han blev trött och anfådd så fort!
Jag tyckte nästan att det var lite trist att han inte gick till
någon läkare och sa det.
*Asgarv* 

Fast å andra sidan så tror jag även att läkare ofta tar män
som kommer och söker hjälp på mera allvar än kvinnor
som kommer av samma orsak.
Ja shit, så fördomsfull jag är! 

Lisa (som fortfarande kräks varje dag och mår konstant illa)
sökte hjälp både hos barnmorska och läkare för att få något
mot sitt gravid-illamående och fick svaret att det inte direkt
finns något och  att det "snart" kommer att avta av sig själv.
Hon fick själv leta reda på ett piller på nätet
(familjeliv - såklart!;) som hjälpte iaf ett tag.
Förstå om det var en kille som mådde illa och 
kräktes varje dag!

Eller om killar födde barn. 
Fast helt ärligt skulle jag nästan tycka att det vore jobbigare 
att bara stå brevid och inte riktigt kunna göra något.
Men ändå. Liiite skulle jag nog kunna tänka mig se Daniel
plågas!;)
Iallafall när han fortfarande kan berätta saker som att han
faktiskt en gång fick en pinne DJUPT in i foten, blödde JÄTTE,
jätte mycket och faktiskt fick sy. Faktiskt.
Buhu! säger jag bara.
Buuhuu!;P
 
Jag sydde mig i fingret igår på symaskinen. Klantigt! Javisst.
Någon som bryr sig?! Nej, jag trodde väl inte direkt det
heller.
Visade plåstret till Astrid i morse för att få lite sympati;
-Itty, sa hon bara glatt.
För det är Hello Kitty på plåstret!;)


Jag har en skada.