The Dream - en fyrabarnsmammas liv och lustar

Här;

fiasan.blogspot.com

Men igen. Ja.
Bara för att vara lite omständig sådär.

Min iphone är för tillfället väldigt mycket död. Det var viss någon liten som tyckte att den behövdes kastas lite för mycket i golvet imorse. Det är aningens störigt ja, för hejbara så himla beroende man snabbt kan bli! Man kan alltså se det som en supersnabb och ofrivillig avgiftningskur.
(Blir spännande på måndag bara då jag får alla mina jobbuppdrag på sms!;P Rätt okej att jag redan har närmaste veckan fullbokad sedan innan alltså ja.)
Men annars, annars är tanken att kunna mobilblogga ganska lockande igen. Jag har som inte helt mycket datatid längre. Vilket annars är helt okej. Det blir bara lite svårare att blogga så. Men typ, det var nog allt!

Ja, och så önskar jag mig väldigt mycket en fungerande iphone.

Då vi går över skolgården hemåt efter lite utebus och vi plötsligt blir omringad av Ozzy och hans kompisar som är ute på rast och alla plötsligt hemskt gärna vill leka med Astrid och Hilding.


Oskar och Hilding åker rutschkana.

Sen när rasten är slut har jag en skrikarg Astrid på rymmen som bestämt talar om att hon minsann också ska gå i skola och tänker vägra komma hem och en storgråtandes Hilding i vagnen som ropar efter storebror.

Det är som fint det.

Hello!


Dörrmatta från H&M Home.
I like it, I like it alot.


Välkomstskylt från Växtriket, 49kr eller något liknande.
Egentligen skulle jag velat ha den mycket större eller ha en "fasadsiffra" i samma modell, men det fanns inte att köpa och jag känner mig inte såpass händig att jag ids försöka mig på att göra en själv, även om det verkligen inte borde vara omöjligt.


Bron och lådan med uteleksaker brevid är mörklaserade, nästan svarta. Riktigt snyggt blev det... även om man ser all skit 100 gånger bättre nu. Så kan det gå helt enkelt.

Huvudsaken är iaf att det tar sig.

Efter att veckan drog igång med la grande huvudvärken from hell så har det väldigt snabbt efter det bara klättrat och klättrat, till det bättre då alltså!

Tisdag kände jag mig fortfarande rätt halvmör (gissar på en hel del basilusker på lur i kroppen också) men annars var det inga som helst problem och i onsdags jobbade jag ett riktigt myspass i spöregnet på en härlig förskola här i stan och drog sedan till badhuset med Lisa och alla kiddozarna direkt efter dagishämtning för att sedan slå på stort och avsluta kvällen med finmiddag på Allstars bara jag och Daniel och de stora barnen medans "småkråkorna" som Frida ganska passande skrev i sin blogg fick stanna hemma med mormor.


Smaskig och mysig kvalitetstid med bara våra stora stjärnor.
Sånt behövs ibland
(även om de bägge två innan kvällen var slut påstod att de ändå saknade de små skitungarna bara litegrann sådär, de gjorde faktiskt helt ärligt inte jag, haha!).

Igår var vi på hockey-premiären jag och D då Tomme var supersnäll och kom över och la småttingarna och idag är det inte bara fredag och ledig dag då personalen på I-ur-och-skur är på utbilding och förskolan är stängd, det är också Alvin födelsedag så efter att Hilding sovit klart sin lilla middagslur och Fridolina kommit hem från skolan så drar vi på 4-års kalas innan helgen sen drar igång på riktigt.
Jag har en bra känsla, så är det bara!

Min allra första alldeles egna hockeytröja.
Kan hända att jag kanske inte kommer att använda den allt för många gånger sen, men ändå.
Det var roligt. Riktigt roligt, förlusten till trots och allt.

Men vilket påhitt!
Man känner sig inte så stor och kaxig då nej.

Migrän och ute på jobb i förskola, inte helt smärtfritt det heller. Sen att jag aldrig har jobbat på förskolan tidigare och kammade hem stängningen samtidigt som all ordinarie personal var på planeringsdag och hela huset var fullt av vikarier gjorde inte heller saken bättre. Men ibland är det bara att bita ihop och se glad ut. Jag lärde mig (nästan) alla barnens namn och vi roade oss utan några som helst tårar tills alla föräldrar hade kommit och gått. Sen röjde jag snabbt upp, kallsvettig och illamående, släckte alla lampor, stängde alla fönster och låste alla dörrar innan jag kastade mig ut i regnet och hann med sista direktbussen hem. Check! Sen gick jag bara och la mig och tog natt när jag kom hem. Idag känner jag mig riktigt sliten och är helt öm i hela kroppen, men no more huvudvärk och det är alldeles underbart!

Jag har haft såhär ont i huvudet några gånger tidigare, men inte allt för ofta tack och lov. Nu måste jag bara införskaffa mig några droger som hjälper om det någongång tänkt jävlas och komma tillbaka, alvedon och treo gör som ingenting här inte.
Men ATT det är skönt att inte ha ont någonstans!

Bara för Fridas och Daniels lilla häst,
byggd av trädgrenar/stockar som Frida fyndade hemma hos morfar tidigare i sommar, och sedan målad vit.

Personligen tycker jag att det mer ser ut som en söt liten renkalv, eller kanske en nyfiken liten (stor) hund. Men är det en häst så är det!
Tanken är sedan att jag och Frida ska fixa lite man och svans, ögon, en sadel och något för småbarnen att hålla fast sig med (grimma? heter det så va?!?), men det ligger lite på paus just nu medans vi pysslar på med annat.


Pumlan och Pållen.

Lördag.
Nästan alltid då vi bestämt att vi ska måla så regnar det.



Men igår bara pyttepyttelite. Väldigt tacksamt!





Och väldigt roligt med vatten tyckte barnen...



... vilket gjorde detväldigt mycket enklare för oss att faktiskt få något målat.
Väldigt praktiskt med andra ord. 



Klippt gräset har vi dock INTE gjort.
Jag hävdar att vi kan skita i det då det ändå "snart" kommer snö.
Daniel hävdar att vi inte kan skita i det. Alltså klipper han.



Medans väljer jag att fokusera på annat när vi är ute.
Som titta så fin gungställningen blev som svart, t.ex!;)



Stubbarna från morfar väntar fortfarande på att grävas ner, så att man kan sitta, stå på och hoppa mellan dem utan att de välter. Jag har fortfarande inte bestämt om jag ska måla dem i olika knalliga färger som var min första tanke, eller enfärgat eller inte helt enkelt inte alls. Åhh dessa löjliga i-landsproblem, hur mycket jag älskar dem. Jag vill aldrig aldig någonsin ha några andra!

Jag fick utbytt min stängning mot öppning idag och klev upp tidigt som tusan. Tyst som en mus försökte jag vara men det är mission impossible att kliva upp utan att någon annan liten ändå vill gör det med.

-Jag orkar inte sova mera nu, det är jättejättejättejättejättejätte-jättejättetråkigt att sova. Jag blir glad när jag väcker mig. Det är jättejättejättejättejättejätteroligt att kliva upp.

Som Astrid uttrycker det.
Jag är beredd att inte hålla med!


Tur att fredagsmys kan börja tidigt!

Finaste Lillasyster och finaste Lillebror.


♥

När både jag och Daniel jobbar till 16.30 (och det är tidigt för vissa av oss), småbarnen ska hämtas från förskolan, mat ska fixas och sedan föräldramöte på dagis och föräldrafixarkväll från 17.30, Frida med basketträning samma tid och Ozzy som ska iväg på hockeyträning 18.30. Någon läxa på det och en himla massa disk och tvätt.

Det finns en anledning till att vi turas om att natta småbarnen varannan kväll, så gott som det går.

Det är inte som om vi är i behov att sömntabletter liksom!;)

Idag är jag ledig.
En av (de annars väldigt få) fördelarna med att inte ha några fasta arbetstider, man kan göra lite som man vill och känner för. Och igår när jag inte hade något jobb inbokat för idag kände jag helt enkelt för att vara lite ledig, enkelt fixat och klart. Pengar är inte allt och efter att småttingarna  haft rätt långa dagar på förskolan på senast var det riktigt riktigt nice att börja dagen med en härlig sovmorgon, kokta ägg till frukost med storbarnen innan förskolan en kort sväng framtill lunch då Astrid idag har varit iväg på Knytteutflykt.

Annars är det ganska roligt att jobba ändå, även om man är trött som en gnu och skulle kunna somna ståendes när kvällstimmarna kryper på. Att inte ha något fast "riktigt" arbete suger ganska ofta rätt hårt med att inte veta vart man ska vara eller när förrän alldeles strax innan ibland och dagen innan eller två tre dagar innan i bästa fall, men annars måste det bara vara ett av de absolut bästa jobben som finns att få jobba med barn hela dagarna.
Hur störtskönt är det bara inte att bli bjuden på späckhuggare(!) till lunch då barnen lagar mat i sandlådan!;) Och åt man upp allt fick man sill till efterrätt... om man kunde fånga den vill säga, och bara om man kunde fånga in alla sillar blev det tårta till andra efterrätt. Sånt är svårt att klå!

Förskolan för småttingarna går förövrigt bara toppen.
Hilding som före sommaren skrek rätt ut illröd av ilska varje gång vi lämnade hoppar nu ur vagnen på tre snabba röda så fort han ser dagisgrinden på håll och sedan race:ar han och Astrid om vems tur det är att öppna grinden innan de springer in och försvinner ut på gården och knappt ens har tid att vinka hejdå. Astrid som varit blöjfri sedan maj/juni någongång har haft en liten "thing" med att ständigt kissa ner sig på förskolan fastän hon mycket väl kan både hålla sig och säga till och knappt haft några olyckor alls på hela sommaren, bilresor, affärbesök och olika utflykter till trots. Jag kan inte riktigt fatta varför, speciellt med tanke på att de allra första dagarna på förskolan funkade hur bra som helst med potta och tolalett, men nu går det iaf bättre och bättre. Ungefär en nerkissning per dag har vi haft hela veckan som gått och den innan, men då har det varit mest på utflykter så det kan jag väl köpa, annars har jag sagt att de får sätta blöja på henne.
Två vinteroveraller fortsätter att kännas som en rätt så bra idè ändå!;)


Hilding påväg hem från förskolan kan köra vagnen själv. Alltså MÅSTE han gör det. Alltid. Lika ofta som Astrid också måste det ungefär. Då är det tur att man inte alltid har bråttom.


Livet är väldigt mycket en tävling just nu annars. Hem från förskolan blir det alltid race om vem som hinner fram till /och upp på betongbjörnen först. Hilding, den ständige förloraren (om ingen annan blandar sig i) lika söt som han är sur! Det är inte lätt att vara lillebror alltid. Även om det för det mesta nog annars är rätt så bekvämt faktiskt.

En riktig (härlig) partykväll hade vi igårkväll.

Bästa sällskapet och en hel massa supergod mat. Högklackat och strumpbyxor tillfället till ära och bara vuxna människor överallt (mer eller mindre iaf;) och även lite dans. Luleå behöver dock seriöst lite nytt blod bland uteställen och framförallt bättre och större dansgolv, bättre musik - men det kan nog ses som en smaksak, eller så är det kanske bara jag då Bishop Arms plötsligt kändes som härligaste stället att hänga!

Sen är det riktigt riktigt skönt att kunna åka hem sen, då man känner sig färdig. Och riktigt riktigt skönt att känna sig färdig.


Påväg ut i natten. 
 
Bakis känns däremot litegrann som en lyx man hade möjlighet att ägna sig mer åt förr i tiden, back in the days, dvs innan vi bestämde oss för att skaffa småbarn igen (och barn överhuvudtaget).
En heldag mellan sängen och soffan med pizza, chips och cola varvat med en massa serier och filmer i varierande kvalite känns just nu ganska mycket mer som en hägring i öknen än speciellt nära verklighet.

Imorse fick jag sovmorgon till 09.15, sen gick D och ställde sig i köket för att fixa frukost åt allihopa och då blev det plötsligt bara mycket mindre plågsamt att kliva upp helt enkelt.



Idag fyller Daniels lillebror 30 år, så massor av grattis till honom (och men ååååh såååå gamla vi måste vara igen då t.om våra små småsyskon plötsligt börja fylla vuxen plus!). 30-års festen hade han dock redan förra året så idag blir det nog mer lugnt med bara fika och paket.
Thank god... känner jag lite idag!;)

Sådärja.
Man vet att man lever men nu är det fredag.

Veckan började riktigt tungt, det är riktigt sällan jag är låg och deppig men måndag var en riktig skitdag, usch och bläh! Roade mig större delen av dagen med att klicka för nej åt olika vick på andra sidan stan eller med 30-4 minuters förberedelsetid, företag Sofia-med-småbarn rör sig inte så pass snabbt nej. Sen deppade jag för att jag redan är less och behöver ett riktigt jobb, med riktiga arbetstider och riktig lön, för att jag inte ha något körkort, för att jag kan vara trögast i världen på att lära mig köra bil och för att körlektioner kostar enhelmassamiljoner att ta. Sen när jag ändå höll på fortsatte jag med lite depp över att det ibland känns som om vi har alldeles för lite tid och ork för de stora barnen, för att jag kan få sämst samvete över att de små barnen tar en hel massa tid och de stora snällt får klara sig ganska mycket själva och sedan på det lilla som finns över (och då är vi inte alltid på solskenshumör heller). För att vi är SÄMST föräldrar som helt glömt bort Ozzys länge uppskjutna kompiskalas till jag i sommar hörde honom berätta för sina vänner att han inte får ha några kalas längre för att han blivit för stor! (han fyllde å i februari!!!). Både Ozzy och Frida har önskat i flera år att vi ska åka utomlands till Thailand eller något annant varmt land och när Ozzy har i sommarläxa att visa upp bilder och berätta om sitt sommarlov får jag superdåligt samvete för att han spenderat sommarlov väldigt mycket för sig själv (fast med kompisar) medans vi för det mesta snickrat, byggt och jobbat. Knappt någon av hans fotbollsmatcher har vi varit på och inte en enda träning! Visst har vi badat och fiskat en del och myst en massa i solen tillsammans, men jag skulle fortfarande önska att mina stora älsklingar någon gång kan få åka till Thailand, och att vi kunde spendera en hel sommar bara lediga tillsammans, åka till en stuga, fiska och bada och spela kartongspel sent inpå kvällen. Ta oss tiden att umgås bara vi, tillsammans.

Tisdag var lite bättre, om än stressig. D bilade upp till Karesoando för jobb över dagen, tidig morgon och sen kväll medans jag dagislämnade, jobbade till 16.30 och sen dagishämtning och middagslagning innan Fridas föräldramöte 18.30 och sen hem med lite storbarnsfix och kvällsslapp innan natten. Helt underbart väder dock och det var riktigt roligt att jobba.

Onsdag, mera jobb, dagislämning och hämtning och sen middagslagning och lite lätt stress när Frida kommer hem och säger att det kliar i håret. Sa jag löss?! Men oh yeah, precis vad jag önskade mig där och då.

Torsdag, storbarnen hemma från skolan bägge två på avlusning. Vi andra verkar ha klarat oss (peppar peppar x 700miljoner!!!), jobb och med Daniel hela långa dagen i Kiruna (ibland tycker jag inte bara det är jag som borde byta yrke!;P) Torsdag var annars på det hela en mycket bra dag.

Fredag, storbarnen på friluftsdag med cyklar och matsäck i småregnet och själv körde jag fredagsmys och lugn dag med bara fyra timmars jobb på en helt underbar förskola i centrum innan jag mötte upp Lisa inne stan efteråt för en riktigt superhärlig eftermiddag som vi sedan avslutade med att promenera hela vägen hem medans D fixade både dagishämtning och middag.



Och ja, vi har äntligen hittat kontrollen till projektorduken, i Pumlans ena jackficka.
Så ikväll blir det dessutom filmkväll, Halleluja!
Imorgon barnvakt och middag ute med jättefina vänner och sen på söndag är det äntligen dags för Ozzys efterlängtade kompiskalas, bio och maxmat var överst på önskelistan så det är precis vad så som det blir.

Lite tid för att andas. Och ja, nu känns allting miljoner gånger bättre igen. Nu hoppas jag verkligen att det dröjjer typ 20 år igen innan jag blir deprimerad nästa gång. Livet är så mycket roligare och lättare när man är glad!