Placenta increta

Nu är jag ju ingen läkare eller liknande men...


... vissa saker känns bara alldeles för läskigt bekanta ibland.

Efter två förlossningar som slutat alldeles för nära döden och två
olika läkare som egentligen inte kunnat ge någon förklaring till 
varför (och inte heller kunnat säga exakt HUR de tillslut fick mig
att sluta blöda). Två väldigt olika men ändå till viss del lika
förlossningarna som bägge kom att sluta med akut operation
efter stora blodförluster med start i samband med att moderkakan
efter lite bråk väl kommit ut. 

Det känns lite som en tyngd lyfts från mitt hjärta om det då ändå
finns ett namn att sätta på detta jobbiga, och ännu bättre om det
faktiskt är någonting som går att upptäcka och avhjälpa tidigare
med hjälp av ultraljud och magnetröntgen.

Jag kommer aldrig att föda några barn igen själv men jag måste
erkänna att jag oroar mig ibland för mina fina, fina döttrars skull.
Om ingen vet vad det handlat om, vad säger då att det inte kan 
röra sig om någonting ärftligt och överjävligt?! Den hemska
fruktansvärda känslan av att livet sakta rinner ur en och försvinner
utan att det finns någonting alls man själv kan göra (eller heller
orkar göra) är ingenting jag ens skulle önska min värsta fiende,
ens om jag hade någon. 

Det är absolut ingenting som jag brukar gå runt och tänka på
såhär i efterhand men någongång ibland sådär så slår det
plötsligt till som ett hårt knytnävslag i magen; att tänk om mina
barn hade fått växa upp utan mamma!

Jag klarar inte av att se förlossningsprogram på tv och gillar inte
heller operations/sjukhusprogram (men det gjorde jag å andra
sidan inte innan heller) däremot förstår man att man ändå är lite
skadad då det var svårt både för mig men framförallt för Daniel
att palla med avsnittet från annars helt hysteriskt roliga Solsidan
där de är på förlossningen och ska föda barn. Skrattet fastnar
lite i halsen just där.

Men annars är allting bra.

Drömförlossningen

När Hilding kom till världen♥

Fredagen den 4/12 strax före 00.00 går vattnet då jag står
i badrummet och bortstar tänderna. Först sipprar det bara
helt sakta ner efter benen och jag tror nästan att jag gått
och blivit inkontinent. Hoppar in i duschen och funderar över
om jag ska gå och lägga mig... eller om jag ska vara vaken
en stund till och avvakta läget.

Då jag kommer ur duschen tar jag på mig ett par ljusgråa
mjukisbyxor och en t-shirt, stoppar ett trosskydd (haha!)
i trosorna och går ut mot datarummet för att surfa bort
lite tid.
Nästan framme BRAKAR vattnet, det rent ut sagt forsar ur
mig och jag småspringer in i tvättstugan och drar fram en
Astrid-blöja som bara efter någon sekund är dyngblöt rakt
igenom. Mina ljusgråa mjukisbyxor har blivit mörkgråa,
jag står och håller en ny blöja på plats medans vattnet
fortsätter att rinna och jag funderar över hur fasen Malin
kunde gå omkring med vattenavgång i flera dagar då jag
knappt kan ta mig ur tvättstugan!?!

Ganska direkt efter vattenfallet kommer värkarna och jag
surfar in på värktimer.se för att klocka hur länge det är
mellan. Så här står det på sidan;


När är det dags att åka in?
När det är tre minuter mellan värkarna är det lagom att åka in om man är
förstföderska om inte vattnet har gått. Om vattnet går bör ni ringa till BB
direkt för att se om de tycker att det är läge att åka in eller inte. För en
omföderska brukar det vara tid att åka in när det är fem till sex minuter
mellan värkarna.



Mina värkar kommer med 2-3 minuters mellanrum!
Så redan efter fyra värkar beslutar jag mig för att ringa
till mamma som skyndar över för att passa barnen, och
sedan ringer jag till sunderbyn och säger att vi kommer
in.

I bilen mot sjukhuset fortsätter värkarna att komma med
2-3 minuters mellanrum. Jag sitter knäpptyst, blundar och
vrider på mig och försöker andas lugnt, det känns ändå
inte SÅ farligt. Och mellan värkarna känns allt precis som
vanligt och jag och Daniel babblar på (om än lite halv-
nervöst;) om allt och ingenting.
Det känns långt till sunderbyn och vid mjölkuddsrondellen
får vi sladd och håller nästan på att glida ner i diket,
fastän vi inte ens kör speciellt fort.
Det är glashalt ute.

Strax före 01.00 stannar vi på parkeringen utanför akut-
ingången på Sunderbyn. Jag får en värk alldeles innan jag
ska kliva ur bilen, sedan en till då jag kommit fram till
dörren och ringt på klockan. Då en sköterska kommer och
möter oss har jag en till och i första hissen upp står jag och
hänger mot väggen och försöker koncentrera mig på att
andas... och att ta mig framåt.

Daniel sköter skyltläsningen och säger vart vi ska gå
och jag bara går rakt fram med tunnelseende. Gå framåt,
gå framåt tänker jag hela tiden och så när värkarna
attackerar så måste jag stanna och hålla mig upprätt mot
närmaste vägg.

00.10 är vi framme på förlossningen och underbara
barnmorskan Eva Shilken tar emot tillsammans med en
elev som jag inte har någotsom helst minne av. Vi blir
tilldelade rum 6, men innan jag går in dit så måste jag gå
på toa och kissa. Inne på toan hinner jag med tre värkar,
och lite kiss;) och det är bara på ren vilja som jag tar mig
ut och in på förlossningsrummet där Daniel och
barnmorskan väntar.
Jag ligger på sida i sängen och har värkar mest hela tiden
medans Eva kopplar på ctg och stoppar nålar i armarna
'på mig. Ganska direkt ropar hon in mer hjälp och säger
att den här bebisen är på väg ut nu. Jag är öppen 7-8cm
och är "mjuk".
Jag och lustgasen blir jättebra vänner.

Daniel och en annan barnmorskahjälps åt att dra av mina
byxor och trosor och barnmorskan frågar om jag vill
behålla sockarna på. Som om jag inte kunde bry mig
mindre om det just då!
-Krysta nääär du vill! säger Eva och håller upp mitt ena
ben under varje värk. Och efter endast 4 minuters kryst-
värkar ligger plötsligt en blodig, kladdig och varm liten
Hilding♥ på min mage. Klockan 01.40.


-Meen... en liten BEBIS! utbrister jag chockat.
Som om jag hade väntat mig en hundvalp eller någonting
annat!

Lyckan går inte ens i närheten av att beskriva då man
ligger där med ett mirakel på magen och plötsligt inte har
det minsta ont längre.
Livet är bara... alldeles, alldeles UNDERBART!♥♥♥


Fullkomlig och total KÄRLEK♥


Superstolt och glad nybliven 4-barnspappa!

Partogram;
(Inte för att det säger så mycket... men fort gick det!)


Strecket högst upp visar vattenavgången.
Första runda ringen är huvudets placering då vi kom in,
och nedre då älsklingen föddes.
Nedersta svarta lilla ringen är hur mycket jag var öppen
då vi kom in, streckade linjen uppåt visar den beräknade
tiden för förlossningen... och den övre svarta ringen visar
det verkliga förloppet.
Längst ner är smärtlindring, lustgasen och mediciner.


OCH MARDRÖMMEN EFTERÅT...
Varför kan jag bara inte sluta blöda???

20 minuter efter själva förlossningen krystar jag ut moder-
kakan. Den undersöks noggrant men verkar hel. Jag får
snabbt tre piller uppstoppade i rumpan som ska hjäpa till
att dra ihop livmodern samt medicin i nålarna i armarna
som ska hjälpa till med samma sak. Det kläms, och kläms
på min mage. Först sprutar blodet som ur en fontän men
efter bara några minuter verkar det lugna ned sig och det
sipprar bara litegrann. Jag sätts på vätskedropp och
läkaren som tillkallats bedömmer blödandet  som
övergående och vi får äntligen ge önskemål till den
efterlängtade champangefrukosten.

Läget verkar lugnt och vi pustar ut. Åhhh, vad skönt att
det inte blev som sist.
-Ja, men nu var vi riktigt förberedda, berättar barn-
morskan och ler.
De kollas några gånger extra hur mycket jag blödit i
blöjan, trycks ungefär hundra gånger på magen
... men fortfarande verkar det ganska okej och vi blir
äntligen lämnade ensamma med våran lilla prins.

Mina eftervärkar gör ont, men det är ju ganska vanligt.
Det är ju liksom därför de heter värkar. Dock blir de
ganska snabbt värre och värre. Daniel blir tvungen att
ta Hilding och ringa på klockan då jag tillslut ligger och
vrider mig i smärta i sängen och skriker rakt ut.
-Ta bort det, ta bort!
Personalen kommer inspringandes och jag får en bunt
tabletter för smärtan som de fortfarande tror är efter-
värkar. Det blir dock inte det minsta bättre utan istället
ännu värre - ingen vet vad det beror på.
De tappar blåsan och jag får lustgas... och krystar
tillslut ut stooora bitar koagulerat blod.

Bråttom igen, blodet måste vägas, blöjan och lakanen
måste vägas, har någon ringt efter Olof (läkaren),
beställ upp blod. En barnmorska står och trycker ner
sin knytnäve djupt i min mage och jag ligger och
gallskriker och försöker slita bort hennes hand.
-Jag måste hålla här lilla vän, förklarar hon. Annars
förblöder du!
Läkaren kommer in och förklarar att han ska ge mig
en "superskrovmålsspruta". Är jag allergisk mot något
läkemedel? har jag astma? vad är mitt personnummer?
Jag får en jättespruta rätt i magen som ska göra att
livmodern riktigt drar ihop sig så att blödningen ska
sluta. Jag får även hjärtklappning, frossa och
svettningar på köpet. Magen knyter dirket åt sig som
en sten och det känns som om jag måste kräkas. Sen
ligger jag med lustgasen i ena handen och en spypåse
i den andra och frossar medans de sätter på mig en
blodtrycksmanchett och pulsmätare, kopplar på mig
en påse blod och sätter in ännu mera mediciner i
armarna.

En annan barnmorska kommer inspringande i salen
och efterfrågar något...
-Hon blöder som en griiiis! ropar hon och försvinner
sedan ut ur rummet igen och med läkaren i eftertåg.
Just då mår jag ändå under omständigheterna rätt
hyffsat och säger medlidsamt;
-Åhhhh, stackars henne. Om kvinnan som blöder för
fullt i rummet mitt emot.

(Det roliga var att vi senare fick dela rum på bb,
hon och jag - "blödarna". Hon tappade 2 liter blod
den natten och jag 4 liter. Våra pojkar föddes med
en halvtimmes mellanrum och hon var hur gullig
och trevlig som helst! Sååå glad att just vi fick dela
rum ihop sen:)

Hur som helst som slutade det inte där, tyvärr.
Ännu en gång får vi istället andas ut, champange-
brickan kommer in och Daniel sveper både sitt och
mitt glas (med tillåtelse;) och säger att han har ont
i huvudet. Han är likblek i hela ansiktet och mår illa
men vi är fortfarande bägge två väldigt glada att
det nu är över.
Jag ligger i sängen och ammar Hilding och skrattar
åt att jag är så jäkla blodig så det är tragiskt. T.om
fötterna är alldeles blodiga. (Och så är jag full-
proppad av mediciner;)
Plötsligt blir Daniel allvarlig igen.
-Hur mycket blöder du nu? undrar han.
-Inte vet jag. Jag blöder, men det är väl det enda
jag kan känna.

Daniel kommer fram och kollar i mina "trosor" -
fastän han HATAR att se blod!
-Du blöder rätt mycket, säger han och ringer på
klockan.

And here we go again!

Personalen springer igen, allt måste vägas, minerna är
allvarliga, läkaren är tillkallad igen och nu ser även han
lite grå ut där han står och vrider på sina händer och
förklarar att det nu måste bli operation ialla fall.
Nu på direkten.
-Jag måste undersöka dig mer noggrant under narkos,
säger han. Någonting måste göras... men helt ärligt så
vet jag inte riktigt vad.

(Här tycker jag ABSOLUT att det hade varit mycket
bättre om han bara ljugit och sagt att han visste precis
vad som behövde göras och att allt snart skulle bli bra
igen.)

Han kollar snabbt med ultraljud i min mage medans vi
väntar på att operationssalen ställs i ordning men hittar
inget onormalt. Jag får en katater insatt och en narkos-
sköterska(?) kommer in på rummet och frågar ännu en
gång efter allergier, har jag fått blod förut? tål jag det
och det och det? har jag astma? vad är mitt person-
nummer? m.m, m.m och jag rabblar mitt person-
nummer igen som i dvala.

SÅ JÄVLA PISSIGT!!!

Det är annars helt knäpptyst i rummet fastän där är
fullt av människor som håller på med en massa saker.
Strax efter 05.00 får jag säga hejdå till Daniel och 
Hilding innan de rullar iväg mig i sängen till op. Hade
jag orkat hade jag grinat. Nu är det enda jag tänker på
då HUR JÄKLA TRIST det vore att dö nu!
Mitt liv är ju helt perfekt!
För allt i världen vill jag verkligen inte dö redan. Sedan
tänker jag på mina barn... och på Daniel som ensam
sitter kvar med en liten Hilding i famnen medans jag
rullas bort och iväg.


Daniels depp-foto. Han fick sitta ensammen på en stol 
med Hilding i famnen i över en timme och bara stirra
på mitt blod som låg kvar på golvet i förlossningssalen
innan han senare blev erbjuden en stol på bb!:(


Den här gången är jag mer "vaken" än sist, fastän jag
precis fått reda på att jag nu tappat mer blod hittills än
jag gjorde totalt sist.
Varför tror dom att det är någonting som man ens vill
veta?!?

Inne i operationssalen lyfts jag över på den hårda
operationsbritsen. Benen isär och armarna utåt. Jag får
en mask över näsa och mun, elektroder fastklistrade på
kroppen och ännu mera nålar i armarna.
-Nu ska du få sova, säger någon och så andas jag
plötsligt väldigt "stark" luft från masken.

Just efter 06.30 vaknar jag upp i en säng med mask
över ansiktet, blodtrycksmanschett som dras åt i både
tid och otid, pulsmätare, dropp och mängder av varma
täcken över mig. Jag hör en äldre kvinna som tydligen
heter Dagny jämra sig och och försöka slita ut sitt
dropp samtidigt som en äldre herre vid namn Ingemar 
är arg som ett bi och minsann tänker kliva upp ur sin
säng NU (fastän han precis blivit opererad och inte får)
för att hinna med bussen
... och då vet jag att jag är på uppvaket!;)

-Jag vill att Daniel ska komma, är det absolut första
jag säger till sköterskan som ser att jag har vaknat.
Hon säger att hon ska ringa efter honom på direkten
och genast så känns allting bättre igen och jag inser
att jag till och med mår riktigt bra igen!

07.30 får jag träffa Daniel och Hilding igen♥ och strax
före 10.30 får jag komma ner till BB-avdelningen.

Dagen efter får jag träffa läkaren igen och prata
igenom allt som hände. Fortfarande vet de dock inte
riktigt varför jag blöder som jag gör och läkaren
kan egentligen inte heller riktigt säga vad han gjort
för att tillslut få det att sluta... men någonting
gjorde han som fungerade i alla fall!:)
Men vi är nu starkt avrådda från att skaffa några
flera barn - men det kan jag leva med!

Vi har fyra stycken helt underbara mirakel.
Allt vi behöver och mer än vi någonsin hade kunnat 
drömma om.
Lycka!
Det är allt man kan säga.


Rump-Nissa

Läste att Marie hade hittat sin förlossningsjournal igår.
Kunde inte undgå att se hur hennes journal skilde sig aningen
från min...
och då pratar jag inte bara om färgen, min är nämligen blå;D



Lilla söta Rump-Astrid som hela tiden vägrade flytta sig neråt!
Tur i alla fall att den nedre kurvan rörde sig aningen (även om det
kändes seeegt just då) annars hade jag nog fått ett psyk-bryt.

Mellan 7.25 och 12.30 hade hon förflyttat sig = NOLL cm neråt,
13.05 gick vattnet, 13.07 började krystvärkarna och 13.23
föddes en levandefödd=) flicka genom manuell! sätesförlossning
(tydligen).
Undrar om det finns automatisk och om man kan välja
det istället?!

Skulle nu också kunna meddela försäkringsmannen som var
här för någon vecka sedan angående försäkring till Astrid att
Pumlans Apgar poäng låg på; 8, 10, 10.
(sånt som jag annars inte har någon aning om, liksom hennes
fyra sista siffror i personnumret samt datum då vi senast var hos
barnmorskan...)



Note to self



Bättre sent än aldrig

Eftersom Astrid verkar ha genomskådat mitt lilla gå-och-sova trick i
kväll och totalvägrar alla andra ställningar än sittandes, så tänkte jag
att vi kunde fördriva lite tid genom att skriva ner "vår"
förlossningsberättelse
- medans jag någotsånär kommer ihåg den;)

Tur att man har fuskpapper från förlossningen...
fattar bara typ hälften av alla ord dock!

Lördag den 4/10
Vi bakar bullar då det är bullens dag. Jag är beräknad till den 6 oktober och
börjar bli måttligt less på att släpa mig runt höggravid så jag säger till Daniel
att jag har bestämt att bullen i magen ska komma idag! Börjar få lite
småvärkar mot kvällen, men inte direkt så starka att jag inte kan sova. Vaknar
till några gånger men är för trött för att klocka värkarna.

Söndag den 5/10
Vid fyra kan jag dock inte sova längre, värkarna kommer med ungefär 5 min
mellanrum och jag väcker Daniel. Eftersom min förra förlossning höll på att
sluta i bilen på väg mot sunderbyn så är vi väl lite nojjiga. Ringer
förlossningen som dock tycker att vi ska komma in bums då lilltjejen ligger
i säte. Min mamma kommer över i ilfart för att passa ungarna som snusar i
sina sängar och då vi har skitdäck på bilen så säger jag mellan värkarna till
Daniel att jag hellre föder barn i bilen än dör i en bilkrock;)

Kommer in akuteningången på sjukhuset och tackar nej när de erbjuder
rullstol. Får hjärtklappning och jätteångest när vi går genom alla
källargångar, jag kommer ihåg när vi har gått här förut och nu vill jag bara
åka hem.
-Glöm det, säger Daniel stressat då jag föreslår det till honom.

När vi blivit välkomnade in på förlossningen blir vi tilldelade samma rum
som Frida föddes i 8 år tidigare!!!  De kopplar upp mig på CTG och
konstaterar att jag bara är öppen 3 ynka cm, MEN WTF!
Vi vandrar omkring i de tillsynes öde korridorerna en timme ungefär innan
jag tvingar Daniel tillbaka till förlossningen, tänker inte bli sedd offentligt i
de snygga rockarna man blir tvingade in i.
(Knasig fåfänga, jag vet;)





Nu är jag bara öppen 4 cm!! och får gå/hänga på en gåstol till BB och äta
frukost, hemskt att halvligga över bordet i smärta vid varje värk medans de
andra vid borden redan är "färdiga" och sitter med sina små underverk i
plastsängarna brevid sig!
Pallrar mig på toa och tror f**n att jag aldrig kommer att komma därifrån,
och Daniel kan inte hjälpa mig heller då han är utanför och jag låste dörren
på ren rutin... smart!

Tillbaka på förlossningen kopplar de upp mig igen och jag tror att de
skämtar då de säger att jag nu är öppen 5 cm. Den gulliga barnmorskan
frågor om jag vill ligga i sängen eller gå omring, Jag vill gå omkring - den
här bebben ska ut NU. När jag just ska ta några steg förklarar hon dock att
jag bara kan gå så långt som sladdarna räcker, de måste ha mig
uppkopplad hela tiden f.om nu så de hela tiden har koll på sätesbebben.
Va?!
Då kan jag ju bara stå och trampa på stället!
... men jag får iaf lustgas och den är BÄÄÄST:)



Klockan är 08.10.
Daniel skrattar åt mig då jag står jättetjock i BB-rock och dansar på stället
till skitkanalen "lugna favoriter" för att locka ner bebben.



9.40 får EDA efter viss tvekan... men GUUUD så UNDERBART, all smärta
är som bortblåst. Daniel är lite blek då han har svårt för både sprutor och
blod (den veklingen:) men jag babblar tydligen på som F-n och är bara SÅ
glad över att vara människa igen...

Jag är bara öppen nån cm till, men bm kan känna bebbens fötter jättetydligt
med handen och räkna alla hennes små tio underbara tår. Min underbara
barnmorska skulle vilja ta hål på hinnorna men får inte då sjukhuset har
policy att vänta på naturlig vattenavgång vid sätesförlossning.
Men hon är iaf alldeles... alldeles underbar min bm!

12.30 börjar det trycka på nå grymt mycket neråt, jag blir beordrad sängläge 
och jag säger till barnmorskan att hon får vara beredd på att jag kommer
att bajsa ner mig snart om ingen hjälper mig på toa. Hon bara skrattar och
säger att jag ska skita i de snygga nättrosorna istället för det brukar tydligen
kännas precis som om man ska skita ner sig ner bebben ligger i säte och
trycker neråt,... trevligt!



Jag ligger med lustgasen men har inte så särskilt ont alls. Plötsligt knäpper
det liksom till och någonting varmt och kladdigt ligger mellan mina ben
samtidigt som vattnet går. En massa personal kommer inrusande i
rummet då de redan vet att det är "dubbelfot sätesbjudning".
Uucsh! Jag säger att jag definitivt skitit ner mig men när de kollar efter så
ser vi ett par blålila små ben som sticker ut samtidigt som krystvärkarna
börjar 13.10.

De drar fram benstöd och lyfter upp mina ben i medan jag kämpar för att
inte krysta enligt intruktioner. Det är ju stört omöjligt ju!! men efter att ha
stått emot i nån minut får jag äntligen tillåtelse att börja krysta. Det ser
väldigt obehagligt ut med ett par blålila ben och fötter som sticker ut och
när en av läkarna vrider runt den lilla livlösa kroppen samtidigt som de
andra i teamet lyfter upp mina ben mot taket är jag nästan säker på att jag
har dödat bebben... *panik*
Men personalen är verkligen superproffsig och klockan 13.23 ligger
världens finaste lilla Astrid på min mage
och var värd precis varenda
sekund av smärta och obehag, plus lite till<3


Våran lilla prinsessa<3


En överlycklig Pappa, just efter att Pumlan kommit ut<3

Nu orkar jag inte skriva mer för nu har lilla gumman äntligen verkat
somna, men i kort drag är jag supernöjd med min förlossnig.


Efter förlossningen;
Det jobbiga kom efteråt då rester av moderkakan låg kvar och hindrade
livmodern från att dra ihop sig som den skulle. Det började med att mina
händer skakade och en liten stund senare så skakade hela jag
okontrollerat. Jag får en nål på huvudet som ska få mig att slappna av och
lager på lager av varma filtar över mig. En liten stund senare mår jag 
väldigt, väldigt dåligt, får inte i mig någonting av champangebrickan,
förutom drickan och en massa vatten, men ingenting hjälper och jag blir
svagare och svagare samtidigt som jag är väldigt, väldigt törstig!

Innan Daniel larmar personalen är jag totalt orkeslös och dåsar bort till
och från. Jag slutar att svara på tilltal, orkar inte lyfta armarna och kan inte
ens hålla i Lilla Pumlan. Jag blöder ganska mycket men inte onormalt
mycket enligt bm som först undersöker mig. Jag hostar plötsligt till och
känner hur det bara forsar blod (eller någonting annat) ur mig!! Dåsar bort
igen men Daniel min älskling larmar pesonalen och när de lyfter på alla
täcken är tydligen hela sängen full av blod och när deväger täckena och
blöjorna så har jag redan förlorat 1.5 liter blod.

Läkaren beordrar in en ultraljudsapparat och upptäcker någonting på
bilden i min mage som han inte vet vad det är. Två sköterskor står och
håller i mina ben medans läkaren (lite panikartat) får ut ytterligare 1 liter
levrat blod "by hand". Det gör fruktansvärt ont och jag vaknar till och tror
att jag håller på att dö. De kollar igen med med hjälp av ultraljud men ser
då att det fortfarande finns kvar levrat blod inne i livmodern som hindrar
igendragningen och de konstaterar att jag sakta men säkert håller på att
förblöda!

Operation säger läkaren, jag protesterar och säger lite
osammanhängande att det behövs inte, för jag är redan färdig! Pumlan
är ju ute ju!!! Men sen tar två sköterskor min säng och småspringer iväg
mot op. Jag hör väldigt avlägset hur Daniel frågar hur lång tid det kommer
 att ta, en sköterska säger att hon inte vet men kanske att det tar 2 timmar
någonting. Klockan i korridorstaket är 16.30 när det bär iväg.

En man helt klädd i grönt och med en lucka för ansiktet tar emot, petar
mig på näsan och säger till sköterskorna någonting i stil med;
-Oj då, här var det visst någon som var lite blek om nosen!

De rullar in sängen i en operationssal (antar jag) och lyfter över mig på
en stenhårt operationsbord. De pratar hela tiden om mig som om jag
inte vore där och för en stund funderar jag på om jag dött utan att jag vet
om det (vilket jag självklart inte har;). Jag får en mask över munnen och
näsan och känner lite småpanik då det känns som om jag inte får någon
luft. De klipper upp den fula förlossningsrocken som jag fortfarande har
på mig sätter fast ännu mera nålar i mina armar. En till man i grönt
kommer in i salen, han pratar med de andra men jag förstår ingenting av
vad han säger,  han lägger sin hand på min hals...
och sen minns jag inget mer!

Som i dimma vaknar jag sedan upp på uppvaket mellan två äldre damer
som båda av ljuden de gör verkar ha väldigt, väldigt ont. Jag har en
syrgasmask för ansiktet, nålar och slangar från händerna och en
blodtrycksmanchett som lite då och då trycker åt över armen.Jag kan inte
röra mig, kroppen är fortfarande helt orkeslös sånär som att jag kan vicka
på tårna och böja på fingararna som är uppsvällda som prinskorvar och
värker när jag böjer på dom. Försöker ropa på någon som kan komma
och hjälpa mig ta bort alla j*kla täcken men orkar tydligen bara viska.
Men jag mår bra,
superbra!=)

Klockan på väggen en bit bort visar på 20.30 och jag ligger och lyssnar på
hur illa surkärringarna som tydligen jobbar skiftet ihop talar till de äldre
damerna brevid mig. En av surkärringarna kom fram till min säng utan att
bry sig om att jag har vaknat och gnäller för sig själv på att slangen jag får
lite nytt blod ifrån har vikt sig. Jag har precis lyckats vinkla fram en fot från
under bastutäckena och ber om lite vatten. Surkärringen säger surt att jag
minsann inte får dricka någonting innan proverna de tagit för en stund sen
kommer tillbaka och innan hon går igen så bäddar hon in min fot under
täckena igen... B*TCH!!

21.00 kommer en underbar barnmorska från BB ner till mig och berättar
att Daniel och Pumlan har fått ett rum hos dom nu och hon undrar om jag
orkar träffa dom, 
MEN JAAAA!!!
En av de absolut lyckligaste stunderna i mitt liv är när Daniel kommer
gående en liten stund senare med Astrid i en säng framför sig!<3<3<3<3
TOTAL LYCKA!

Tydligen har lilla gumman varit jätteledsen och endast fått suga på 
Daniels finger medans han helt ensammen och ovetandes har fått 
sitta och vänta på något livstecken från mig ända tills nu!?! Men så fort
D lägger ner Pumlan brevid mig i sängen så somnar hon och sover så
lugnt=) Vi får väcka henne flera gånger får att hon ska få i sig lite mat.
Sen sitter/ligger vi där med tårar i ögonen och bara tittar på vårt lilla
underverk till klockan 22.00 då jag skickar tillbaka mina älsklingar upp
till BB-avdelningen för att D ska få sig någonting att äta, stackarn har
inte ätit något alls sedan förlossningen.

22.00 är det tydligen också skiftbyte på uppvaket och surkärringarna
går äntligen hem! Istället kommer världens gulligaste och underbaraste
unga tjej klädd i sjukhuskläder och frågar hur jag mår. Jag får vatten
och mindre täcken och när jag lite lätt påpekar att jag har ganska
mycket eftervärkar så bläddrar hon förskräckt i mina papper och utropar;
men herregud! Du har ju inte fått någon smärtlindring!t
(Jäkla surkärringar... igen!!) blir erbjuden morfin eller panodil?! Jag 
väljer panodilen då morfin låter så himla allvarligt, sååå ont har jag inte!

23.00 får jag klartecken till att äntligen få åka upp till BB-avdelningen till
D och Astrid!!! Jag bara ligger och dumler hela vägen upp... känner mig
som en drottning som får åka säng hela vägen, en naken och blodig
drottning med en miljon nålar i händerna och kateter;D
Väl uppe på BB fick vi en ny champangebricka och den här gången 
äter jag upp nästan hela själv:)
Världens godaste mackor!


En överlycklig Mamma med Pumlan, ett dygn senare.

Allt som allt så tappade jag 3,5 liter blod och fick 4 påsar med nytt!=D
Daniel är lite skakad efter all bloddramatik och vill aldrig skaffa nåt mer
barn, men jag skulle lätt kunna skaffa ett helt fotbollslag
... om vi bara hade haft tid och plats=D

Det sjukaste är att jag aldrig behövdes sy?! 
Ett par stygn någonstans inuti tydligen men jag menar...KOM IGEN!!
En bebbe på nästan 4000g och en läkarhand
... nåt litet ynka stygn kunde de väl ha bjudit på ;D

Världens längsta inlägg,
orkar inte ens läsa det själv så ...
God Natt/

Pumlans nyfödda Gossifötter=D

RSS 2.0