The Dream - en fyrabarnsmammas liv och lustar

Min lilla "bebis" har börjat på dagis idag. Eller förskola då,
beroende på vad man nu vill kalla det. 

Jag hade nog förberett mig mentalt på ganska mycket tårar
och vara uppe i famnen, läskiga andra barn som kommer
alldeles för nära och kramar och petar i ansiktet (som när vi
brukar lämna och hämta storasyster). Men inte då!
Efter morgonsamlingen ute vid stubbarna drog de större
barnen iväg på utflykt och kvar på gården lekte de mindre
barnen ute bland vattnet hur bra som helst hela förmiddagen.
Inte ett enda "mamma!" och inte en enda gång att han skulle
komma upp i famnen (förutom då när vi först kommit).
Knappt så att han ens var medveten om att jag var där (och
Astrid hade inte kunnat bry sig mindre! Några snabba blickar
slängde hon bort mot lillebror när han "tappade" sin spade
och gnällde lite, men när inskolningsfröken snabbt var där
och fixade tillbaka den brydde hon sig inte om att ingripa
och fortsatte själv med vad hon höll på med.)

Men va!?! Kan det verkligen gå så bra. EN liten tår hade väl
ändå inte skadat, även om jag hittills inte har vinkat och
lämnat honom. Det känns bara nästan lite bra för att vara sant,
lite som att vi bara skjuter på tårarna till senare, men vi får väl
se hur det går imorgon och resten av veckan. Jag hoppas då
på lika fint väder iallafall.

Idag gick vi hem klockan 11, då var Hilding helt slut som artist
och fick somna med en vällingflaska i sängen så fort vi kom
hem. Imorgon ska han få äta lunch på dagis (ute mest troligt)
och sedan på onsdag ska han få sova där. Det kan ju bli
intressant då han hittills i stort sätt ALDRIG sover i vagn, men
på dagis brukar ju det mesta omöjliga plötsligt bli väldigt
möjligt, så det kommer nog att bli jättebra. Praktiskt också
att vi redan har gamla syskonvagnen där som sovvagn för nu
finns det plats både för honom och Astrid.


Min bebis har blivit stor-pojke.