The Dream - en fyrabarnsmammas liv och lustar

Trotsen!

Jag går fortfarande lite halvt om halvt och väntar på den 
berömda och omtalade (kanske framförallt fasade) 2-års
trotsen. Hittills uppvisar Astrid inte ett enda spår av den.
Hon har istället gått och blivit raka motsatsen till trotsig den
senaste tiden?!? Är det för att vi ska känna käftsmällen
mycket bättre sen då hon går och blir smått rabiat...
eller är hon redan färdig???

Ja, inte vet jag men just nu har vi värsta förståndiga stor-
tjejjen hemma och det är ganska underbart. Visst händer
det fortfarande att hon måste testa gränserna litegrann
och rymmer ut på gatan när hon är ute fastän hon inte
får, plötsligt blir döv då man ber henne göra eller kanske
framförallt INTE göra vissa saker, river ut grejjer (som
hon inte får röra) trashar Fridas rum om dörren råkar stå
aningens på glänt och slänger en och annan sak i golvet
då hon blir arg för att hon inte får som hon vill.
Men det är fortfarande väldigt, väldigt överkomligt.

För det mesta är hon värsta lill-mamman som håller koll
på Hilding så han inte gör några dumheter. Hon är också
väldigt mån om att han inte ska göra illa sig eller göra illa
någon annan och hon blir väldigt bekymrad när de vilda
kusinerna från söder;) knuffas och slåss. Det är nästan
lika jobbigt för henne när de knuffar henne som när de
knuffar varandra.
"Nej" "sluuta" "släpp" ropar hon ganska ofta och vill att
alla ska vara sams (och gärna göra som HON vill, men
ändå;).

Lillebror kan få sig någon smäll då och då främst när det
är mig som Astrid är arg på eftersom hon klurat ut att
Hilding är min svaga punkt. Men annars slåss hon nästan
ingenting längre. Ozzy får sig några knytnävsslag ibland
... men då är det nästan så att han förtjänar det!;P

 

Daniel har det alltså rätt bra där hemma nu medans det
är min tur att jobba. Nästan lite fööör bra kan jag tycka
ibland.
Tur att Hilding ger honom lite att jobba med!;)

Men fatta vad jag kommer tjura om underbarnet Astrid
skulle bestämma sig för att flytta till hösten och ersättas
av ett litet 2-års monster då det är min tur att gå
hemma igen. Nej tack.

Så det är nu eller aldrig trotsen,
hör du det!