The Dream - en fyrabarnsmammas liv och lustar

När Hilding kom till världen♥

Fredagen den 4/12 strax före 00.00 går vattnet då jag står
i badrummet och bortstar tänderna. Först sipprar det bara
helt sakta ner efter benen och jag tror nästan att jag gått
och blivit inkontinent. Hoppar in i duschen och funderar över
om jag ska gå och lägga mig... eller om jag ska vara vaken
en stund till och avvakta läget.

Då jag kommer ur duschen tar jag på mig ett par ljusgråa
mjukisbyxor och en t-shirt, stoppar ett trosskydd (haha!)
i trosorna och går ut mot datarummet för att surfa bort
lite tid.
Nästan framme BRAKAR vattnet, det rent ut sagt forsar ur
mig och jag småspringer in i tvättstugan och drar fram en
Astrid-blöja som bara efter någon sekund är dyngblöt rakt
igenom. Mina ljusgråa mjukisbyxor har blivit mörkgråa,
jag står och håller en ny blöja på plats medans vattnet
fortsätter att rinna och jag funderar över hur fasen Malin
kunde gå omkring med vattenavgång i flera dagar då jag
knappt kan ta mig ur tvättstugan!?!

Ganska direkt efter vattenfallet kommer värkarna och jag
surfar in på värktimer.se för att klocka hur länge det är
mellan. Så här står det på sidan;

När är det dags att åka in?
När det är tre minuter mellan värkarna är det lagom att åka in om man är
förstföderska om inte vattnet har gått. Om vattnet går bör ni ringa till BB
direkt för att se om de tycker att det är läge att åka in eller inte. För en
omföderska brukar det vara tid att åka in när det är fem till sex minuter
mellan värkarna.

Mina värkar kommer med 2-3 minuters mellanrum!
Så redan efter fyra värkar beslutar jag mig för att ringa
till mamma som skyndar över för att passa barnen, och
sedan ringer jag till sunderbyn och säger att vi kommer
in.

I bilen mot sjukhuset fortsätter värkarna att komma med
2-3 minuters mellanrum. Jag sitter knäpptyst, blundar och
vrider på mig och försöker andas lugnt, det känns ändå
inte SÅ farligt. Och mellan värkarna känns allt precis som
vanligt och jag och Daniel babblar på (om än lite halv-
nervöst;) om allt och ingenting.
Det känns långt till sunderbyn och vid mjölkuddsrondellen
får vi sladd och håller nästan på att glida ner i diket,
fastän vi inte ens kör speciellt fort.
Det är glashalt ute.

Strax före 01.00 stannar vi på parkeringen utanför akut-
ingången på Sunderbyn. Jag får en värk alldeles innan jag
ska kliva ur bilen, sedan en till då jag kommit fram till
dörren och ringt på klockan. Då en sköterska kommer och
möter oss har jag en till och i första hissen upp står jag och
hänger mot väggen och försöker koncentrera mig på att
andas... och att ta mig framåt.

Daniel sköter skyltläsningen och säger vart vi ska gå
och jag bara går rakt fram med tunnelseende. Gå framåt,
gå framåt tänker jag hela tiden och så när värkarna
attackerar så måste jag stanna och hålla mig upprätt mot
närmaste vägg.

00.10 är vi framme på förlossningen och underbara
barnmorskan Eva Shilken tar emot tillsammans med en
elev som jag inte har någotsom helst minne av. Vi blir
tilldelade rum 6, men innan jag går in dit så måste jag gå
på toa och kissa. Inne på toan hinner jag med tre värkar,
och lite kiss;) och det är bara på ren vilja som jag tar mig
ut och in på förlossningsrummet där Daniel och
barnmorskan väntar.
Jag ligger på sida i sängen och har värkar mest hela tiden
medans Eva kopplar på ctg och stoppar nålar i armarna
'på mig. Ganska direkt ropar hon in mer hjälp och säger
att den här bebisen är på väg ut nu. Jag är öppen 7-8cm
och är "mjuk".
Jag och lustgasen blir jättebra vänner.

Daniel och en annan barnmorskahjälps åt att dra av mina
byxor och trosor och barnmorskan frågar om jag vill
behålla sockarna på. Som om jag inte kunde bry mig
mindre om det just då!
-Krysta nääär du vill! säger Eva och håller upp mitt ena
ben under varje värk. Och efter endast 4 minuters kryst-
värkar ligger plötsligt en blodig, kladdig och varm liten
Hilding♥ på min mage. Klockan 01.40.


-Meen... en liten BEBIS! utbrister jag chockat.
Som om jag hade väntat mig en hundvalp eller någonting
annat!

Lyckan går inte ens i närheten av att beskriva då man
ligger där med ett mirakel på magen och plötsligt inte har
det minsta ont längre.
Livet är bara... alldeles, alldeles UNDERBART!♥♥♥


Fullkomlig och total KÄRLEK♥


Superstolt och glad nybliven 4-barnspappa!

Partogram;
(Inte för att det säger så mycket... men fort gick det!)


Strecket högst upp visar vattenavgången.
Första runda ringen är huvudets placering då vi kom in,
och nedre då älsklingen föddes.
Nedersta svarta lilla ringen är hur mycket jag var öppen
då vi kom in, streckade linjen uppåt visar den beräknade
tiden för förlossningen... och den övre svarta ringen visar
det verkliga förloppet.
Längst ner är smärtlindring, lustgasen och mediciner.


OCH MARDRÖMMEN EFTERÅT...
Varför kan jag bara inte sluta blöda???

20 minuter efter själva förlossningen krystar jag ut moder-
kakan. Den undersöks noggrant men verkar hel. Jag får
snabbt tre piller uppstoppade i rumpan som ska hjäpa till
att dra ihop livmodern samt medicin i nålarna i armarna
som ska hjälpa till med samma sak. Det kläms, och kläms
på min mage. Först sprutar blodet som ur en fontän men
efter bara några minuter verkar det lugna ned sig och det
sipprar bara litegrann. Jag sätts på vätskedropp och
läkaren som tillkallats bedömmer blödandet  som
övergående och vi får äntligen ge önskemål till den
efterlängtade champangefrukosten.

Läget verkar lugnt och vi pustar ut. Åhhh, vad skönt att
det inte blev som sist.
-Ja, men nu var vi riktigt förberedda, berättar barn-
morskan och ler.
De kollas några gånger extra hur mycket jag blödit i
blöjan, trycks ungefär hundra gånger på magen
... men fortfarande verkar det ganska okej och vi blir
äntligen lämnade ensamma med våran lilla prins.

Mina eftervärkar gör ont, men det är ju ganska vanligt.
Det är ju liksom därför de heter värkar. Dock blir de
ganska snabbt värre och värre. Daniel blir tvungen att
ta Hilding och ringa på klockan då jag tillslut ligger och
vrider mig i smärta i sängen och skriker rakt ut.
-Ta bort det, ta bort!
Personalen kommer inspringandes och jag får en bunt
tabletter för smärtan som de fortfarande tror är efter-
värkar. Det blir dock inte det minsta bättre utan istället
ännu värre - ingen vet vad det beror på.
De tappar blåsan och jag får lustgas... och krystar
tillslut ut stooora bitar koagulerat blod.

Bråttom igen, blodet måste vägas, blöjan och lakanen
måste vägas, har någon ringt efter Olof (läkaren),
beställ upp blod. En barnmorska står och trycker ner
sin knytnäve djupt i min mage och jag ligger och
gallskriker och försöker slita bort hennes hand.
-Jag måste hålla här lilla vän, förklarar hon. Annars
förblöder du!
Läkaren kommer in och förklarar att han ska ge mig
en "superskrovmålsspruta". Är jag allergisk mot något
läkemedel? har jag astma? vad är mitt personnummer?
Jag får en jättespruta rätt i magen som ska göra att
livmodern riktigt drar ihop sig så att blödningen ska
sluta. Jag får även hjärtklappning, frossa och
svettningar på köpet. Magen knyter dirket åt sig som
en sten och det känns som om jag måste kräkas. Sen
ligger jag med lustgasen i ena handen och en spypåse
i den andra och frossar medans de sätter på mig en
blodtrycksmanchett och pulsmätare, kopplar på mig
en påse blod och sätter in ännu mera mediciner i
armarna.

En annan barnmorska kommer inspringande i salen
och efterfrågar något...
-Hon blöder som en griiiis! ropar hon och försvinner
sedan ut ur rummet igen och med läkaren i eftertåg.
Just då mår jag ändå under omständigheterna rätt
hyffsat och säger medlidsamt;
-Åhhhh, stackars henne. Om kvinnan som blöder för
fullt i rummet mitt emot.

(Det roliga var att vi senare fick dela rum på bb,
hon och jag - "blödarna". Hon tappade 2 liter blod
den natten och jag 4 liter. Våra pojkar föddes med
en halvtimmes mellanrum och hon var hur gullig
och trevlig som helst! Sååå glad att just vi fick dela
rum ihop sen:)

Hur som helst som slutade det inte där, tyvärr.
Ännu en gång får vi istället andas ut, champange-
brickan kommer in och Daniel sveper både sitt och
mitt glas (med tillåtelse;) och säger att han har ont
i huvudet. Han är likblek i hela ansiktet och mår illa
men vi är fortfarande bägge två väldigt glada att
det nu är över.
Jag ligger i sängen och ammar Hilding och skrattar
åt att jag är så jäkla blodig så det är tragiskt. T.om
fötterna är alldeles blodiga. (Och så är jag full-
proppad av mediciner;)
Plötsligt blir Daniel allvarlig igen.
-Hur mycket blöder du nu? undrar han.
-Inte vet jag. Jag blöder, men det är väl det enda
jag kan känna.
Daniel kommer fram och kollar i mina "trosor" -
fastän han HATAR att se blod!
-Du blöder rätt mycket, säger han och ringer på
klockan.

And here we go again!

Personalen springer igen, allt måste vägas, minerna är
allvarliga, läkaren är tillkallad igen och nu ser även han
lite grå ut där han står och vrider på sina händer och
förklarar att det nu måste bli operation ialla fall.
Nu på direkten.
-Jag måste undersöka dig mer noggrant under narkos,
säger han. Någonting måste göras... men helt ärligt så
vet jag inte riktigt vad.
(Här tycker jag ABSOLUT att det hade varit mycket
bättre om han bara ljugit och sagt att han visste precis
vad som behövde göras och att allt snart skulle bli bra
igen.)

Han kollar snabbt med ultraljud i min mage medans vi
väntar på att operationssalen ställs i ordning men hittar
inget onormalt. Jag får en katater insatt och en narkos-
sköterska(?) kommer in på rummet och frågar ännu en
gång efter allergier, har jag fått blod förut? tål jag det
och det och det? har jag astma? vad är mitt person-
nummer? m.m, m.m och jag rabblar mitt person-
nummer igen som i dvala.

SÅ JÄVLA PISSIGT!!!

Det är annars helt knäpptyst i rummet fastän där är
fullt av människor som håller på med en massa saker.
Strax efter 05.00 får jag säga hejdå till Daniel och 
Hilding innan de rullar iväg mig i sängen till op. Hade
jag orkat hade jag grinat. Nu är det enda jag tänker på
då HUR JÄKLA TRIST det vore att dö nu!
Mitt liv är ju helt perfekt!
För allt i världen vill jag verkligen inte dö redan. Sedan
tänker jag på mina barn... och på Daniel som ensam
sitter kvar med en liten Hilding i famnen medans jag
rullas bort och iväg.


Daniels depp-foto. Han fick sitta ensammen på en stol 
med Hilding i famnen i över en timme och bara stirra
på mitt blod som låg kvar på golvet i förlossningssalen
innan han senare blev erbjuden en stol på bb!:(

Den här gången är jag mer "vaken" än sist, fastän jag
precis fått reda på att jag nu tappat mer blod hittills än
jag gjorde totalt sist.
Varför tror dom att det är någonting som man ens vill
veta?!?

Inne i operationssalen lyfts jag över på den hårda
operationsbritsen. Benen isär och armarna utåt. Jag får
en mask över näsa och mun, elektroder fastklistrade på
kroppen och ännu mera nålar i armarna.
-Nu ska du få sova, säger någon och så andas jag
plötsligt väldigt "stark" luft från masken.

Just efter 06.30 vaknar jag upp i en säng med mask
över ansiktet, blodtrycksmanschett som dras åt i både
tid och otid, pulsmätare, dropp och mängder av varma
täcken över mig. Jag hör en äldre kvinna som tydligen
heter Dagny jämra sig och och försöka slita ut sitt
dropp samtidigt som en äldre herre vid namn Ingemar 
är arg som ett bi och minsann tänker kliva upp ur sin
säng NU (fastän han precis blivit opererad och inte får)
för att hinna med bussen
... och då vet jag att jag är på uppvaket!;)

-Jag vill att Daniel ska komma, är det absolut första
jag säger till sköterskan som ser att jag har vaknat.
Hon säger att hon ska ringa efter honom på direkten
och genast så känns allting bättre igen och jag inser
att jag till och med mår riktigt bra igen!

07.30 får jag träffa Daniel och Hilding igen♥ och strax
före 10.30 får jag komma ner till BB-avdelningen.

Dagen efter får jag träffa läkaren igen och prata
igenom allt som hände. Fortfarande vet de dock inte
riktigt varför jag blöder som jag gör och läkaren
kan egentligen inte heller riktigt säga vad han gjort
för att tillslut få det att sluta... men någonting
gjorde han som fungerade i alla fall!:)
Men vi är nu starkt avrådda från att skaffa några
flera barn - men det kan jag leva med!

Vi har fyra stycken helt underbara mirakel.
Allt vi behöver och mer än vi någonsin hade kunnat 
drömma om.
Lycka!
Det är allt man kan säga.