Bättre sent än aldrig
Eftersom Astrid verkar ha genomskådat mitt lilla gå-och-sova trick i
kväll och totalvägrar alla andra ställningar än sittandes, så tänkte jag
att vi kunde fördriva lite tid genom att skriva ner "vår"
förlossningsberättelse
- medans jag någotsånär kommer ihåg den;)
Tur att man har fuskpapper från förlossningen...
fattar bara typ hälften av alla ord dock!
Lördag den 4/10
Vi bakar bullar då det är bullens dag. Jag är beräknad till den 6 oktober och
börjar bli måttligt less på att släpa mig runt höggravid så jag säger till Daniel
att jag har bestämt att bullen i magen ska komma idag! Börjar få lite
småvärkar mot kvällen, men inte direkt så starka att jag inte kan sova. Vaknar
till några gånger men är för trött för att klocka värkarna.
Söndag den 5/10
Vid fyra kan jag dock inte sova längre, värkarna kommer med ungefär 5 min
mellanrum och jag väcker Daniel. Eftersom min förra förlossning höll på att
sluta i bilen på väg mot sunderbyn så är vi väl lite nojjiga. Ringer
förlossningen som dock tycker att vi ska komma in bums då lilltjejen ligger
i säte. Min mamma kommer över i ilfart för att passa ungarna som snusar i
sina sängar och då vi har skitdäck på bilen så säger jag mellan värkarna till
Daniel att jag hellre föder barn i bilen än dör i en bilkrock;)
Kommer in akuteningången på sjukhuset och tackar nej när de erbjuder
rullstol. Får hjärtklappning och jätteångest när vi går genom alla
källargångar, jag kommer ihåg när vi har gått här förut och nu vill jag bara
åka hem.
-Glöm det, säger Daniel stressat då jag föreslår det till honom.
När vi blivit välkomnade in på förlossningen blir vi tilldelade samma rum
som Frida föddes i 8 år tidigare!!! De kopplar upp mig på CTG och
konstaterar att jag bara är öppen 3 ynka cm, MEN WTF!
Vi vandrar omkring i de tillsynes öde korridorerna en timme ungefär innan
jag tvingar Daniel tillbaka till förlossningen, tänker inte bli sedd offentligt i
de snygga rockarna man blir tvingade in i.
(Knasig fåfänga, jag vet;)
Nu är jag bara öppen 4 cm!! och får gå/hänga på en gåstol till BB och äta
frukost, hemskt att halvligga över bordet i smärta vid varje värk medans de
andra vid borden redan är "färdiga" och sitter med sina små underverk i
plastsängarna brevid sig!
Pallrar mig på toa och tror f**n att jag aldrig kommer att komma därifrån,
och Daniel kan inte hjälpa mig heller då han är utanför och jag låste dörren
på ren rutin... smart!
Tillbaka på förlossningen kopplar de upp mig igen och jag tror att de
skämtar då de säger att jag nu är öppen 5 cm. Den gulliga barnmorskan
frågor om jag vill ligga i sängen eller gå omring, Jag vill gå omkring - den
här bebben ska ut NU. När jag just ska ta några steg förklarar hon dock att
jag bara kan gå så långt som sladdarna räcker, de måste ha mig
uppkopplad hela tiden f.om nu så de hela tiden har koll på sätesbebben.
Va?!
Då kan jag ju bara stå och trampa på stället!
... men jag får iaf lustgas och den är BÄÄÄST:)
Klockan är 08.10.
Daniel skrattar åt mig då jag står jättetjock i BB-rock och dansar på stället
till skitkanalen "lugna favoriter" för att locka ner bebben.
9.40 får EDA efter viss tvekan... men GUUUD så UNDERBART, all smärta
är som bortblåst. Daniel är lite blek då han har svårt för både sprutor och
blod (den veklingen:) men jag babblar tydligen på som F-n och är bara SÅ
glad över att vara människa igen...
Jag är bara öppen nån cm till, men bm kan känna bebbens fötter jättetydligt
med handen och räkna alla hennes små tio underbara tår. Min underbara
barnmorska skulle vilja ta hål på hinnorna men får inte då sjukhuset har
policy att vänta på naturlig vattenavgång vid sätesförlossning.
Men hon är iaf alldeles... alldeles underbar min bm!
12.30 börjar det trycka på nå grymt mycket neråt, jag blir beordrad sängläge
och jag säger till barnmorskan att hon får vara beredd på att jag kommer
att bajsa ner mig snart om ingen hjälper mig på toa. Hon bara skrattar och
säger att jag ska skita i de snygga nättrosorna istället för det brukar tydligen
kännas precis som om man ska skita ner sig ner bebben ligger i säte och
trycker neråt,... trevligt!
Jag ligger med lustgasen men har inte så särskilt ont alls. Plötsligt knäpper
det liksom till och någonting varmt och kladdigt ligger mellan mina ben
samtidigt som vattnet går. En massa personal kommer inrusande i
rummet då de redan vet att det är "dubbelfot sätesbjudning".
Uucsh! Jag säger att jag definitivt skitit ner mig men när de kollar efter så
ser vi ett par blålila små ben som sticker ut samtidigt som krystvärkarna
börjar 13.10.
De drar fram benstöd och lyfter upp mina ben i medan jag kämpar för att
inte krysta enligt intruktioner. Det är ju stört omöjligt ju!! men efter att ha
stått emot i nån minut får jag äntligen tillåtelse att börja krysta. Det ser
väldigt obehagligt ut med ett par blålila ben och fötter som sticker ut och
när en av läkarna vrider runt den lilla livlösa kroppen samtidigt som de
andra i teamet lyfter upp mina ben mot taket är jag nästan säker på att jag
har dödat bebben... *panik*
Men personalen är verkligen superproffsig och klockan 13.23 ligger
världens finaste lilla Astrid på min mage och var värd precis varenda
sekund av smärta och obehag, plus lite till<3
Våran lilla prinsessa<3
En överlycklig Pappa, just efter att Pumlan kommit ut<3
Nu orkar jag inte skriva mer för nu har lilla gumman äntligen verkat
somna, men i kort drag är jag supernöjd med min förlossnig.
Efter förlossningen;
Det jobbiga kom efteråt då rester av moderkakan låg kvar och hindrade
livmodern från att dra ihop sig som den skulle. Det började med att mina
händer skakade och en liten stund senare så skakade hela jag
okontrollerat. Jag får en nål på huvudet som ska få mig att slappna av och
lager på lager av varma filtar över mig. En liten stund senare mår jag
väldigt, väldigt dåligt, får inte i mig någonting av champangebrickan,
förutom drickan och en massa vatten, men ingenting hjälper och jag blir
svagare och svagare samtidigt som jag är väldigt, väldigt törstig!
Innan Daniel larmar personalen är jag totalt orkeslös och dåsar bort till
och från. Jag slutar att svara på tilltal, orkar inte lyfta armarna och kan inte
ens hålla i Lilla Pumlan. Jag blöder ganska mycket men inte onormalt
mycket enligt bm som först undersöker mig. Jag hostar plötsligt till och
känner hur det bara forsar blod (eller någonting annat) ur mig!! Dåsar bort
igen men Daniel min älskling larmar pesonalen och när de lyfter på alla
täcken är tydligen hela sängen full av blod och när deväger täckena och
blöjorna så har jag redan förlorat 1.5 liter blod.
Läkaren beordrar in en ultraljudsapparat och upptäcker någonting på
bilden i min mage som han inte vet vad det är. Två sköterskor står och
håller i mina ben medans läkaren (lite panikartat) får ut ytterligare 1 liter
levrat blod "by hand". Det gör fruktansvärt ont och jag vaknar till och tror
att jag håller på att dö. De kollar igen med med hjälp av ultraljud men ser
då att det fortfarande finns kvar levrat blod inne i livmodern som hindrar
igendragningen och de konstaterar att jag sakta men säkert håller på att
förblöda!
Operation säger läkaren, jag protesterar och säger lite
osammanhängande att det behövs inte, för jag är redan färdig! Pumlan
är ju ute ju!!! Men sen tar två sköterskor min säng och småspringer iväg
mot op. Jag hör väldigt avlägset hur Daniel frågar hur lång tid det kommer
att ta, en sköterska säger att hon inte vet men kanske att det tar 2 timmar
någonting. Klockan i korridorstaket är 16.30 när det bär iväg.
En man helt klädd i grönt och med en lucka för ansiktet tar emot, petar
mig på näsan och säger till sköterskorna någonting i stil med;
-Oj då, här var det visst någon som var lite blek om nosen!
De rullar in sängen i en operationssal (antar jag) och lyfter över mig på
en stenhårt operationsbord. De pratar hela tiden om mig som om jag
inte vore där och för en stund funderar jag på om jag dött utan att jag vet
om det (vilket jag självklart inte har;). Jag får en mask över munnen och
näsan och känner lite småpanik då det känns som om jag inte får någon
luft. De klipper upp den fula förlossningsrocken som jag fortfarande har
på mig sätter fast ännu mera nålar i mina armar. En till man i grönt
kommer in i salen, han pratar med de andra men jag förstår ingenting av
vad han säger, han lägger sin hand på min hals...
och sen minns jag inget mer!
Som i dimma vaknar jag sedan upp på uppvaket mellan två äldre damer
som båda av ljuden de gör verkar ha väldigt, väldigt ont. Jag har en
syrgasmask för ansiktet, nålar och slangar från händerna och en
blodtrycksmanchett som lite då och då trycker åt över armen.Jag kan inte
röra mig, kroppen är fortfarande helt orkeslös sånär som att jag kan vicka
på tårna och böja på fingararna som är uppsvällda som prinskorvar och
värker när jag böjer på dom. Försöker ropa på någon som kan komma
och hjälpa mig ta bort alla j*kla täcken men orkar tydligen bara viska.
Men jag mår bra,
superbra!=)
Klockan på väggen en bit bort visar på 20.30 och jag ligger och lyssnar på
hur illa surkärringarna som tydligen jobbar skiftet ihop talar till de äldre
damerna brevid mig. En av surkärringarna kom fram till min säng utan att
bry sig om att jag har vaknat och gnäller för sig själv på att slangen jag får
lite nytt blod ifrån har vikt sig. Jag har precis lyckats vinkla fram en fot från
under bastutäckena och ber om lite vatten. Surkärringen säger surt att jag
minsann inte får dricka någonting innan proverna de tagit för en stund sen
kommer tillbaka och innan hon går igen så bäddar hon in min fot under
täckena igen... B*TCH!!
21.00 kommer en underbar barnmorska från BB ner till mig och berättar
att Daniel och Pumlan har fått ett rum hos dom nu och hon undrar om jag
orkar träffa dom,
MEN JAAAA!!!
En av de absolut lyckligaste stunderna i mitt liv är när Daniel kommer
gående en liten stund senare med Astrid i en säng framför sig!<3<3<3<3
TOTAL LYCKA!
Tydligen har lilla gumman varit jätteledsen och endast fått suga på
Daniels finger medans han helt ensammen och ovetandes har fått
sitta och vänta på något livstecken från mig ända tills nu!?! Men så fort
D lägger ner Pumlan brevid mig i sängen så somnar hon och sover så
lugnt=) Vi får väcka henne flera gånger får att hon ska få i sig lite mat.
Sen sitter/ligger vi där med tårar i ögonen och bara tittar på vårt lilla
underverk till klockan 22.00 då jag skickar tillbaka mina älsklingar upp
till BB-avdelningen för att D ska få sig någonting att äta, stackarn har
inte ätit något alls sedan förlossningen.
22.00 är det tydligen också skiftbyte på uppvaket och surkärringarna
går äntligen hem! Istället kommer världens gulligaste och underbaraste
unga tjej klädd i sjukhuskläder och frågar hur jag mår. Jag får vatten
och mindre täcken och när jag lite lätt påpekar att jag har ganska
mycket eftervärkar så bläddrar hon förskräckt i mina papper och utropar;
men herregud! Du har ju inte fått någon smärtlindring!t
(Jäkla surkärringar... igen!!) blir erbjuden morfin eller panodil?! Jag
väljer panodilen då morfin låter så himla allvarligt, sååå ont har jag inte!
23.00 får jag klartecken till att äntligen få åka upp till BB-avdelningen till
D och Astrid!!! Jag bara ligger och dumler hela vägen upp... känner mig
som en drottning som får åka säng hela vägen, en naken och blodig
drottning med en miljon nålar i händerna och kateter;D
Väl uppe på BB fick vi en ny champangebricka och den här gången
äter jag upp nästan hela själv:)
Världens godaste mackor!
En överlycklig Mamma med Pumlan, ett dygn senare.
Allt som allt så tappade jag 3,5 liter blod och fick 4 påsar med nytt!=D
Daniel är lite skakad efter all bloddramatik och vill aldrig skaffa nåt mer
barn, men jag skulle lätt kunna skaffa ett helt fotbollslag
... om vi bara hade haft tid och plats=D
Det sjukaste är att jag aldrig behövdes sy?!
Ett par stygn någonstans inuti tydligen men jag menar...KOM IGEN!!
En bebbe på nästan 4000g och en läkarhand
... nåt litet ynka stygn kunde de väl ha bjudit på ;D
Världens längsta inlägg,
orkar inte ens läsa det själv så ...
God Natt/
Pumlans nyfödda Gossifötter=D
kväll och totalvägrar alla andra ställningar än sittandes, så tänkte jag
att vi kunde fördriva lite tid genom att skriva ner "vår"
förlossningsberättelse
- medans jag någotsånär kommer ihåg den;)
Tur att man har fuskpapper från förlossningen...
fattar bara typ hälften av alla ord dock!
Lördag den 4/10
Vi bakar bullar då det är bullens dag. Jag är beräknad till den 6 oktober och
börjar bli måttligt less på att släpa mig runt höggravid så jag säger till Daniel
att jag har bestämt att bullen i magen ska komma idag! Börjar få lite
småvärkar mot kvällen, men inte direkt så starka att jag inte kan sova. Vaknar
till några gånger men är för trött för att klocka värkarna.
Söndag den 5/10
Vid fyra kan jag dock inte sova längre, värkarna kommer med ungefär 5 min
mellanrum och jag väcker Daniel. Eftersom min förra förlossning höll på att
sluta i bilen på väg mot sunderbyn så är vi väl lite nojjiga. Ringer
förlossningen som dock tycker att vi ska komma in bums då lilltjejen ligger
i säte. Min mamma kommer över i ilfart för att passa ungarna som snusar i
sina sängar och då vi har skitdäck på bilen så säger jag mellan värkarna till
Daniel att jag hellre föder barn i bilen än dör i en bilkrock;)
Kommer in akuteningången på sjukhuset och tackar nej när de erbjuder
rullstol. Får hjärtklappning och jätteångest när vi går genom alla
källargångar, jag kommer ihåg när vi har gått här förut och nu vill jag bara
åka hem.
-Glöm det, säger Daniel stressat då jag föreslår det till honom.
När vi blivit välkomnade in på förlossningen blir vi tilldelade samma rum
som Frida föddes i 8 år tidigare!!! De kopplar upp mig på CTG och
konstaterar att jag bara är öppen 3 ynka cm, MEN WTF!
Vi vandrar omkring i de tillsynes öde korridorerna en timme ungefär innan
jag tvingar Daniel tillbaka till förlossningen, tänker inte bli sedd offentligt i
de snygga rockarna man blir tvingade in i.
(Knasig fåfänga, jag vet;)
Nu är jag bara öppen 4 cm!! och får gå/hänga på en gåstol till BB och äta
frukost, hemskt att halvligga över bordet i smärta vid varje värk medans de
andra vid borden redan är "färdiga" och sitter med sina små underverk i
plastsängarna brevid sig!
Pallrar mig på toa och tror f**n att jag aldrig kommer att komma därifrån,
och Daniel kan inte hjälpa mig heller då han är utanför och jag låste dörren
på ren rutin... smart!
Tillbaka på förlossningen kopplar de upp mig igen och jag tror att de
skämtar då de säger att jag nu är öppen 5 cm. Den gulliga barnmorskan
frågor om jag vill ligga i sängen eller gå omring, Jag vill gå omkring - den
här bebben ska ut NU. När jag just ska ta några steg förklarar hon dock att
jag bara kan gå så långt som sladdarna räcker, de måste ha mig
uppkopplad hela tiden f.om nu så de hela tiden har koll på sätesbebben.
Va?!
Då kan jag ju bara stå och trampa på stället!
... men jag får iaf lustgas och den är BÄÄÄST:)
Klockan är 08.10.
Daniel skrattar åt mig då jag står jättetjock i BB-rock och dansar på stället
till skitkanalen "lugna favoriter" för att locka ner bebben.
9.40 får EDA efter viss tvekan... men GUUUD så UNDERBART, all smärta
är som bortblåst. Daniel är lite blek då han har svårt för både sprutor och
blod (den veklingen:) men jag babblar tydligen på som F-n och är bara SÅ
glad över att vara människa igen...
Jag är bara öppen nån cm till, men bm kan känna bebbens fötter jättetydligt
med handen och räkna alla hennes små tio underbara tår. Min underbara
barnmorska skulle vilja ta hål på hinnorna men får inte då sjukhuset har
policy att vänta på naturlig vattenavgång vid sätesförlossning.
Men hon är iaf alldeles... alldeles underbar min bm!
12.30 börjar det trycka på nå grymt mycket neråt, jag blir beordrad sängläge
och jag säger till barnmorskan att hon får vara beredd på att jag kommer
att bajsa ner mig snart om ingen hjälper mig på toa. Hon bara skrattar och
säger att jag ska skita i de snygga nättrosorna istället för det brukar tydligen
kännas precis som om man ska skita ner sig ner bebben ligger i säte och
trycker neråt,... trevligt!
Jag ligger med lustgasen men har inte så särskilt ont alls. Plötsligt knäpper
det liksom till och någonting varmt och kladdigt ligger mellan mina ben
samtidigt som vattnet går. En massa personal kommer inrusande i
rummet då de redan vet att det är "dubbelfot sätesbjudning".
Uucsh! Jag säger att jag definitivt skitit ner mig men när de kollar efter så
ser vi ett par blålila små ben som sticker ut samtidigt som krystvärkarna
börjar 13.10.
De drar fram benstöd och lyfter upp mina ben i medan jag kämpar för att
inte krysta enligt intruktioner. Det är ju stört omöjligt ju!! men efter att ha
stått emot i nån minut får jag äntligen tillåtelse att börja krysta. Det ser
väldigt obehagligt ut med ett par blålila ben och fötter som sticker ut och
när en av läkarna vrider runt den lilla livlösa kroppen samtidigt som de
andra i teamet lyfter upp mina ben mot taket är jag nästan säker på att jag
har dödat bebben... *panik*
Men personalen är verkligen superproffsig och klockan 13.23 ligger
världens finaste lilla Astrid på min mage och var värd precis varenda
sekund av smärta och obehag, plus lite till<3
Våran lilla prinsessa<3
En överlycklig Pappa, just efter att Pumlan kommit ut<3
Nu orkar jag inte skriva mer för nu har lilla gumman äntligen verkat
somna, men i kort drag är jag supernöjd med min förlossnig.
Efter förlossningen;
Det jobbiga kom efteråt då rester av moderkakan låg kvar och hindrade
livmodern från att dra ihop sig som den skulle. Det började med att mina
händer skakade och en liten stund senare så skakade hela jag
okontrollerat. Jag får en nål på huvudet som ska få mig att slappna av och
lager på lager av varma filtar över mig. En liten stund senare mår jag
väldigt, väldigt dåligt, får inte i mig någonting av champangebrickan,
förutom drickan och en massa vatten, men ingenting hjälper och jag blir
svagare och svagare samtidigt som jag är väldigt, väldigt törstig!
Innan Daniel larmar personalen är jag totalt orkeslös och dåsar bort till
och från. Jag slutar att svara på tilltal, orkar inte lyfta armarna och kan inte
ens hålla i Lilla Pumlan. Jag blöder ganska mycket men inte onormalt
mycket enligt bm som först undersöker mig. Jag hostar plötsligt till och
känner hur det bara forsar blod (eller någonting annat) ur mig!! Dåsar bort
igen men Daniel min älskling larmar pesonalen och när de lyfter på alla
täcken är tydligen hela sängen full av blod och när deväger täckena och
blöjorna så har jag redan förlorat 1.5 liter blod.
Läkaren beordrar in en ultraljudsapparat och upptäcker någonting på
bilden i min mage som han inte vet vad det är. Två sköterskor står och
håller i mina ben medans läkaren (lite panikartat) får ut ytterligare 1 liter
levrat blod "by hand". Det gör fruktansvärt ont och jag vaknar till och tror
att jag håller på att dö. De kollar igen med med hjälp av ultraljud men ser
då att det fortfarande finns kvar levrat blod inne i livmodern som hindrar
igendragningen och de konstaterar att jag sakta men säkert håller på att
förblöda!
Operation säger läkaren, jag protesterar och säger lite
osammanhängande att det behövs inte, för jag är redan färdig! Pumlan
är ju ute ju!!! Men sen tar två sköterskor min säng och småspringer iväg
mot op. Jag hör väldigt avlägset hur Daniel frågar hur lång tid det kommer
att ta, en sköterska säger att hon inte vet men kanske att det tar 2 timmar
någonting. Klockan i korridorstaket är 16.30 när det bär iväg.
En man helt klädd i grönt och med en lucka för ansiktet tar emot, petar
mig på näsan och säger till sköterskorna någonting i stil med;
-Oj då, här var det visst någon som var lite blek om nosen!
De rullar in sängen i en operationssal (antar jag) och lyfter över mig på
en stenhårt operationsbord. De pratar hela tiden om mig som om jag
inte vore där och för en stund funderar jag på om jag dött utan att jag vet
om det (vilket jag självklart inte har;). Jag får en mask över munnen och
näsan och känner lite småpanik då det känns som om jag inte får någon
luft. De klipper upp den fula förlossningsrocken som jag fortfarande har
på mig sätter fast ännu mera nålar i mina armar. En till man i grönt
kommer in i salen, han pratar med de andra men jag förstår ingenting av
vad han säger, han lägger sin hand på min hals...
och sen minns jag inget mer!
Som i dimma vaknar jag sedan upp på uppvaket mellan två äldre damer
som båda av ljuden de gör verkar ha väldigt, väldigt ont. Jag har en
syrgasmask för ansiktet, nålar och slangar från händerna och en
blodtrycksmanchett som lite då och då trycker åt över armen.Jag kan inte
röra mig, kroppen är fortfarande helt orkeslös sånär som att jag kan vicka
på tårna och böja på fingararna som är uppsvällda som prinskorvar och
värker när jag böjer på dom. Försöker ropa på någon som kan komma
och hjälpa mig ta bort alla j*kla täcken men orkar tydligen bara viska.
Men jag mår bra,
superbra!=)
Klockan på väggen en bit bort visar på 20.30 och jag ligger och lyssnar på
hur illa surkärringarna som tydligen jobbar skiftet ihop talar till de äldre
damerna brevid mig. En av surkärringarna kom fram till min säng utan att
bry sig om att jag har vaknat och gnäller för sig själv på att slangen jag får
lite nytt blod ifrån har vikt sig. Jag har precis lyckats vinkla fram en fot från
under bastutäckena och ber om lite vatten. Surkärringen säger surt att jag
minsann inte får dricka någonting innan proverna de tagit för en stund sen
kommer tillbaka och innan hon går igen så bäddar hon in min fot under
täckena igen... B*TCH!!
21.00 kommer en underbar barnmorska från BB ner till mig och berättar
att Daniel och Pumlan har fått ett rum hos dom nu och hon undrar om jag
orkar träffa dom,
MEN JAAAA!!!
En av de absolut lyckligaste stunderna i mitt liv är när Daniel kommer
gående en liten stund senare med Astrid i en säng framför sig!<3<3<3<3
TOTAL LYCKA!
Tydligen har lilla gumman varit jätteledsen och endast fått suga på
Daniels finger medans han helt ensammen och ovetandes har fått
sitta och vänta på något livstecken från mig ända tills nu!?! Men så fort
D lägger ner Pumlan brevid mig i sängen så somnar hon och sover så
lugnt=) Vi får väcka henne flera gånger får att hon ska få i sig lite mat.
Sen sitter/ligger vi där med tårar i ögonen och bara tittar på vårt lilla
underverk till klockan 22.00 då jag skickar tillbaka mina älsklingar upp
till BB-avdelningen för att D ska få sig någonting att äta, stackarn har
inte ätit något alls sedan förlossningen.
22.00 är det tydligen också skiftbyte på uppvaket och surkärringarna
går äntligen hem! Istället kommer världens gulligaste och underbaraste
unga tjej klädd i sjukhuskläder och frågar hur jag mår. Jag får vatten
och mindre täcken och när jag lite lätt påpekar att jag har ganska
mycket eftervärkar så bläddrar hon förskräckt i mina papper och utropar;
men herregud! Du har ju inte fått någon smärtlindring!t
(Jäkla surkärringar... igen!!) blir erbjuden morfin eller panodil?! Jag
väljer panodilen då morfin låter så himla allvarligt, sååå ont har jag inte!
23.00 får jag klartecken till att äntligen få åka upp till BB-avdelningen till
D och Astrid!!! Jag bara ligger och dumler hela vägen upp... känner mig
som en drottning som får åka säng hela vägen, en naken och blodig
drottning med en miljon nålar i händerna och kateter;D
Väl uppe på BB fick vi en ny champangebricka och den här gången
äter jag upp nästan hela själv:)
Världens godaste mackor!
En överlycklig Mamma med Pumlan, ett dygn senare.
Allt som allt så tappade jag 3,5 liter blod och fick 4 påsar med nytt!=D
Daniel är lite skakad efter all bloddramatik och vill aldrig skaffa nåt mer
barn, men jag skulle lätt kunna skaffa ett helt fotbollslag
... om vi bara hade haft tid och plats=D
Det sjukaste är att jag aldrig behövdes sy?!
Ett par stygn någonstans inuti tydligen men jag menar...KOM IGEN!!
En bebbe på nästan 4000g och en läkarhand
... nåt litet ynka stygn kunde de väl ha bjudit på ;D
Världens längsta inlägg,
orkar inte ens läsa det själv så ...
God Natt/
Pumlans nyfödda Gossifötter=D
Kommentarer
Postat av: Marie
Haha. Vad roligt det var att läsa. :) Trist att det blev lite knas på slutet när hela förlossningen gått så bra annars, men allt ordnade ju till sig till sist. :D
Postat av: Ida
Vilken spännande förlossning! Min man är väl den mest o-nervösa jag kan tänka mej på en förlossning. Men om jag förlorat så mycket blod hade han knappast velat ha fler barn :-I Han var nervös över de decilitrar som jag förlorade och kom med järntabletter varje morgon i de tre veckor han var hemma..
Postat av: Emma
Vilken härlig berättelse :) Ja, det är ju mest på jobbet jag får mensvärk och SD så jag hoppas HPn går igenom så jag får vara hemma och ta det lite lungt innan det är dags. Är nog inte så jätte optimalt att jobba här som hög-preggo :)
Trackback
