Ibland ska man bara inte säga något

När vi går till och från dagis så går vi över de stora barnens skolgård som ligger alldeles här brevid. Där finns förutom någon basketkorg och en fotbollsplan även några små lekparker varav en har en rutchkana och någon liten klätterställning. Varje dag nästan vill Astrid stanna och leka där. På väg till dagis på morgonen köper hon att vi inte har tid och att vi ska gå till dagis istället men på vägen hem brukar det vara svårare, speciellt om det är en massa skolbarn ute och leker. Ibland brukar vi stanna till lite, men oftast inte.

För någon vecka sedan bestämde sig Astrid iaf för att hon minsann skulle åka rutschkana (då jag helst bara snabbt ville gå hem och äta mellanmål) då hon antingen går själv eller åker ståbräda till och från dagis så går det ganska snabbt när hon plötsligt är borta och påväg åt något helt annat håll än det jag tänkt så för att få henne att komma tillbaka och komma hem med mig så försökte jag säga att rutschkanan bara är för de stora barnen som går i skolan och att man inte får åka där förräns man är stor nog att kunna klätrra upp själv!

Mhmmm.


-Men jag ÄR stortjej! Jag har jättestarka ben!

Sant. Och givetvis. Så i lekplatsen blev vi kvar ett tag, tills Hilding som ännu inte är stortjej blev less och bestämde att nu är det dags att gå hem!

Stortjej i skinnjacka från H&M,
(inte påväg till eller från dagis alltså nej;)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0