The Dream - en fyrabarnsmammas liv och lustar

Ibland kan jag känna mig riktigt vuxen och förståndig
... men ibland är det som om jag kryper dirket ner
tillbaka på sandlåde-nivå igen!

Då vi satt och åt middag innan Fridas träning idag så
berättade min stor-prinsessa att det var några killar i
pararellklassen som varit elaka med henne idag och kallat
henne för saker som fet-tryne och tjockansikte på rasten.

Ååååhh! Sånna saker gör mig sååå förbannad!

Vi pratade iaf om det och jag sa att de verkade vara ena
riktiga idioter. (fast kanske inte riktigt i lika fina ord;)

Alldeles efteråt då jag och Astrid sedan följer Frida mot
träningen så stöter vi på samma pojkar(!) bara någon gata
längre bort.
(Fast det hade jag har ju ingen aning om då. Såg bara att
det stod en liten klunga på fyra killar ute på gatan och
kastade småsten mot en husvägg.)

Eftersom Frida cyklade och jag promenerade med vagn så 
var hon några meter före mig då vi passerade, men jag
hinner ändå uppfatta att en av killarna ropar fet-tryne efter
henne innan han vänder sig tillbaka om mot kompisarna
och flinar.

Dumt!

Jag är ganska säker på att han inte insåg att jag och Frida 
kom i sällskap, för han  såg minst sagt förvånad och
aningen nervös ut då jag förbannad stegade fram alldeles
framför näsan på honom och frågade om han kunde
upprepa vad han precis hade sagt.
(Eventuellt med en pytte-liten svordom emellan;P)

-Men hon har sagt fet-tryne och en massa andra saker till
mig med i skolan idag, hasplade han hastigt ur sig medans
han vred på sig och mest kollade ner på sina skor.

-F-N vad bra! svarade jag som den sanna pedagogen jag är;P
(och fortfarande förbannad!)
Och för att riktigt gå ner på dagisnivå så kunde jag inte heller
låta bli att lägga till,
-... för DU ser ut som ett RIKTIGT fet-tryne, tycker jag!

Tystnad!

Jag förväntade mig nästan att få en sten eller något kastat i
ryggen sen då jag marcherade vidare efter Fridolina,
men ingenting.
Inte ett glåpord ropat ens.
(Vilket kan ge mig pytte pytte-lite dåligt samvete såhär efteråt)

Jag som annars kan tycka att jag faktiskt har ett ganska
stort tålamod... nästan lite för stort ibland!
(så länge man inte heter Daniel;)
Men när någon ger sig på mina barn kan jag nästan
behöva en släng eller två av lite "anger management" light
iaf.

-Det gör inget mamma! Ibland säger jag också saker som jag 
egentligen inte menar då jag blir arg, tröstar Frida sen när vi
kommer hem.

-Ja, det är nog sant, svara jag bara roat.
(Tycker det är känns lite onödigt att krypa vidare med att
berätta att jag fortfarande menade vartenda ord!;-)

Och jag veeet att hon kan försvara sig själv!
Jag kan bara inte låta bli att göra det med!
Tydligen är jag bara inte lika mogen som Frida.